Den privata vården ökar inte individens valfrihet

Individens valfrihet är viktigt och måste alltid värnas. Detta gäller inom många områden. Säkerligen anser de allra flesta att det är självklart att man själv väljer sin tandläkare, vårdcentral eller barnens skola på samma sätt som man väljer den butik som man handlar i. Många personer som deltar i opinionen, både inom politiken och inom journalistkåren, har fram tills nu hyllat den privatisering som sker inom den offentliga sektorn. Akutsjukvården och äldrevården har fått nya privata aktörer som tar över mer och mer av verksamheter som drivs av kommuner och landsting. Det finns många personer som av ideologiska skäl inbillat sig att privatiseringen ökar valfriheten för den enskilde individen. Om man har den uppfattningen har man nog inte riktigt fattat vad det handlar om.
Peter Wolodarski på DN har fram tills nu haft den här grundsynen, men verkar nu vackla i sin övertygelse sedan den ena skandalen efter den andra avslöjas vid företaget Caremas äldreboenden. Detta framkommer i dagens söndagskrönika i tidningen.
Jag har aldrig förstått hur man kan inbilla sig att individens valfrihet ökar om det kommer in en ny aktör som tar över en befintlig verksamhet. Det är samma vård som ska bedrivas, med den enda skillnaden att kommunen eller landstinget har bjudit ut verksamheten till den som kan göra det billigast.
Jag har alltid hävdat att man får det som man betalar för. Ett kommersiellt arbetande företag som ska generera intäkter till vinster och bonusar tittar i första hand på sina kostnader för att kunna maximera vinsten. Detta är den enda orsaken till att Carema och andra privata vårdgivare har hamnat i blåsväder. Konkurrensutsättning kan i många fall vara bra om man konkurrerar om kvalitet och inte om kostnader. Orsaken till alla vårdskandalerna är bristande kompetens och kunskap hos de politiker och tjänstemän som sätter upp ramarna för upphandlingen. Svårare än så är det inte.

Förnedrande språkbruk
Till sist vill jag uppmana till ett förändrat, icke förnedrande språkbruk, då äldrevård diskuteras. Blöjor används till små barn. Vuxna använder inkontinensskydd. Detta borde de allra flesta känna till, även vårdpersonalen.

Ingen hänsyn till sjuka i budgeten

I den budget som finansminister Anders Borg presenterade i måndags föreslås att restaurangmomsen sänks. Ingen kan idag med säkerhet säga vad det får för effekter på sysselsättningen.
Vad som är säkert är dock att det kommer att blir dyrare att köpa ut livsviktiga mediciner och besöka sjukvården enligt budgetförslaget. Likaså skjuter man på den tandvårdsreform som skulle göra det billigare att gå till tandläkaren för kroniskt sjuka som riskerar att drabbas av skador i munhålan till följd av sjukdomen och mediciner. Detta drabbar många njursjuka som har problem med sina tänder.
Det är beklagligt att man åter väljer att lägga en populistisk budget som gagnar de som är friska och som kan försörja sig själva.

Hägglund borde ut i verkligheten

Det är känt att Göran Hägglund (KD) har en del problem i regeringen. Han fick exempelvis inte igenom någon skattesänkning för pensionärerna. Däremot tvingades han mot sin vilja att säga ja till sänkt restaruangmoms. Han var ändå nöjd med budgetförhandlingarna eftersom han lyckats få igenom höjda bidrag till de sämst ställda pensionärerna. Idag kan vi läsa i tidningarna att Göran Hägglund även känner sig nöjd över att frikortsgränserna för för sjukvård och läkemedel höjs med sammanlagt 600 kronor vid årsskiftet.
Vilka är det som drabbas mest av den här höjningen? Jo i första hand är det de sämst ställda pensionärerna som också är de största konsumenterna av sjukvård och läkemedel. Även långtidssjuka som genom förändringarna i sjukförsäkringen har fått försämrade ekonomiska förhållanden och ett ottryggare liv kommer att få ännu mindre pengar över.
Socialminister Göran Hägglund borde ut i verkligheten och själv med egna ögon konstatera att det faktiskt finns många människor i vårt land som inte har råd att besöka läkare, tandläkare eller hämta ut livsviktiga mediciner på apoteket. Från årsskiftet blir det ännu svårare för dem att få pengarna att räcka till.

Rätten till semester i sommar gäller inte alla

I Ekot i Sveriges Radio rapporterar man idag att fr o m den första maj införs en ny regel som innebär att hemkommunen ska stå för kostnaden då någon behöver hemtjänst i en annan kommun, exempelvis vid vistelse i sommarstugan.Detta är ett klokt beslut eftersom det inte är rimligt att små kommuner med många sommargäster ska tvingas betala hemtjänst för personer som inte är skrivna i kommunen.Det är också bra att det gällande regelverket inte begränsar vistelsen längd, även om vissa kommuner gruffar och anser att fyra veckor borde räcka.För den som för sin överlevnad har dialysbehandling är det stor skillnad. Flera landsting har sedan några år tillbaka begränsat tiden för hur länge de betalar gästdialys vid ett annat sjukhus i Sverige eller i utlandet. Inom exempelvis Västra Götalandsregionen godkänner man endast två veckors semestervistelse per år utanför hemmet för den som har dialys. Vill man ha ytterligare en två veckors period måste det ansökas om det ett par månader i förväg.Det är inte rimligt att man i Sverige gör skillnad på olika grupper av funktionshindrade. Alla människor har lika stort behov av att resa hemifrån på semester, hälsa på släkt och vänner eller göra resor i tjänsten. Om funktionshindrade i Sverige ska ha full delaktighet i samhället får det inte finnas något som begränsar den fria rörligheten. Tyvärr har många landsting tvingat njursjuka till kommunarrest.

Pengar löser inte organbristen

Det är bra att så många idag diskuterar bristen på organ och behovet av fler transplantationer. Det är även bra att de flesta har kommit till insikt om att socialminister Göran Hägglund (KD) saknar visioner om hur den här allvarliga fråga ska kunna lösas.
Tyvärr har många av inläggen i diskussionerna fått ett felaktigt fokus. Senast i raden är en artikel i Expressen igår författad av Karin Ström som tycker att "njursjuka offras för gammaldags moral". Karin Ströms vilja och ambition är mycket god.
Jag tror dock inte att ersättning till levande donatorer med 300 000 kronor skulle bli en lyckad lösning. Det skulle bli precis som i de fattiga länderna att personer som är skuldsatta med låg utbildning och låga inkomster skulle bli de som ställer sig i kön för att sälja sin ena njure. Problemethar en annan dimension. Vi har den högsta donationsviljan i världen bland befolkningen. Av de njurtransplantationer som utförs i Sverige sker 30 - 40 procent med levande givare, vilket är en mycket hög andel.
Problemet ligger inom sjukvårdens organisation. Så länge som inte alla potentiella avlidna donatorer identifieras kommer vi att ha en fortsatt allvarlig brist på donerade organ. Det går säkerligen att få fler levande njurdonatorer med bättre information och ett regelverk som medger full ersättning för förlorad inkomst. Vidare måste alla donationsutredningar bli betydligt mer organiserade och inte ta mer än högst tre månader i anspråk. Så är tyvärr inte fallet idag. Ibland kan dessa pågå i upp till ett år.
Till sist vill jag rätta till Karin Ströms åsikt om att njursjuka "offras". Det går att leva ett bra liv med dialys. Många njursjuka har därför valt dialys istället för transplantation. Endast en femtedel av alla som har dialys står på väntelista för en njurtransplantation. De övriga cirka 80 procent har bedömts sakna medicinska förutsättningar att klara en transplantation. Sådan är verkligheten.
Min bedömning är att fler skulle få chansen till en transplantation om antalet donationer ökar. Det är synd att vi just nu har hamnat i ett sidospår eftersom pengar inte löser bristen på organ.

Organshopping - lågvattenmärke för vetenskapsradion

Organbristen i Sverige har analyserats under senaste veckorna av redaktionen för vetenskapsradion i P1. Programserien har inte imponerat på mig. I stort sett har gamla nyheter vädrats och sådant som dykt upp medierna med jämna mellanrum under de senaste 20 åren. Att diskutera betalning till levande njurdonatorer och ersättning till dödsbon vid donation med avlidna donatorer är att flytta fokus från de verkliga problemen. Att ge stor uppmärksamhet åt rapporter framtagna av dåligt initierade forskare är ett lågvattenmärke för vetenskapsredaktionen vid P1. Göran Hägglund (KD) har ombetts vid flera tillfällen att kommentera förslagen om betalning i samband med organdonation. Han är lika förutsägbar varje gång som han framträder. Inte vid ett enda tillfälle har han erkänt att problemen finns att hämta inom sjukvården. Att Sverige har ett gammalt och ett icke ändamålsenligt regelverk vill han heller inte kännas vid. Så länge som inte sjukvården identifierar alla potentiella donatorer kommer vi att ha en allvarlig organbrist i Sverige. Detta vågar inte Hägglund erkänna eftersom han då får sina partikamrater emog sig. Det är även stötande att varken vetenskapsradion eller Ekot har kontaktat Njurförbundet och bett om kommentarer. Njurförbundets pressmeddelanden har förvisson publicerats på SR:s hemsida så det hade inte varit svårt att komma i kontakt med den organisation som företräder de patienter som behöver få nya njurar transplanterade. Förbundet är väl insatt i problematiken och har en klar och tydlig uppfattning att betalning i samband donation inte löser bristen på organ. Precis samma uppfattning har majoriteten av befolkningen i Sverige. Det är inte läkare, etiker, etnologer, teologer, filosofer eller beteendevetare som behöver få nya njurar transplanterade. Att inte diskutera ”organshopping” med Njurförbundet är ett annat lågvattenmärke för vetenskapsredaktionen vid SR.

Betalning löser inga problem

Två forskare i Linköping har kommit fram till att om man betalar 30 000 kronor till dödsboet, motsvarande begravningskostnaden, så skulle fler organdonationer kunna genomföras. Detta är ett gammalt förslag från början av 1990-talet som åter hamnar på löpsedlarna. Idag kan man chatta i Aftonbladet om den här frågan.
Förmodligen är det inte någon omfattande eller väl genomtänkt forskning som ligger bakom förslaget från Linköping. Det löser heller inga problem. I Sverige råder självbestämmanderätt vilket innebär att det är den avlidnes uppfattning om donation som ska vara avgörande, inte de närståendes. Förtroendet för sjukvården skulle säkerligen rubbas hos allmänheten om man börjar använda pengar som påtryckningsmedel då man diskuterar organdonation med närstående vid ett hastigt dödsfall. Problemet är att sjukvården saknar resurser, kunskap och vilja att medverka till att antalet donationer ökar. Det andra stora problemet är att den person som är högst ansvarig för sjukvården, Kristdemokraten Göran Hägglund, varken vill eller vågar ta tag i problemet. Pengar som påtryckningsmedel löser inga problem. Glöm det!

Regeringen tog till sig kritiken

Med en dåres envishet har regeringen försvarat den nya sjukförsäkringen och hävdat att det var en nödvändig reform trots protester och motbevis. Nu äntligen har man gett upp och inser förmodligen att det var ett omänskligt system som skapades av förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M). Att svårt sjuka utförsäkras och tvingas jobbträna samtidigt som inkomsterna minskas är inget som är värdigt ett välfärdsland. Det är skönt att den kritik som riktades mot den nya sjukförsäkringen har tagits på allvar. Förhoppningsvis kan den som blir allvarligt sjuk för stunden slippa att även oroa sig för sin ekonomi.

Språktest för läkare

Jag läste idag en artikel i Dagens Medicin om en inhyrd läkare vid en vårdcentral i Värmland som förstod en patient så dåligt att han inte kunde diagnostiera en pågående hjärtinfarkt. Patienten avled senare efter att ha besökt vårdcentralen två gånger utan att ha fått hjälp. Det som ytterligare fick mig att höja på ögonbrynen var att läkaren inte heller kunde kommunicera med Socialstyrelsen i samband med att han skulle intervjuas om händelseförloppet. Han vägrade helt enkelt att tala med Socialstyrelsen eftersom han inte förstod dem. Den muntliga kommunikationen mellan patient och läkare är oerhört viktig för att rätt behandling ska kunna sättas in och att ett bra förhållande ska råda. Man kan därför undra hur anställningsintervjun med läkaren i det aktuella fallet har gått till? Bristen på läkare gör att vi blir mer och mer beroende av läkare från andra EU-länder. I samband med anställning av läkare från andra länder inom den svenska vården borde ett språktest införas så att det inte som i det hör fallet uppstår ödestigra missuppfattningar. Detta är en fråga om patientsäkerhet som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) omedelbart bör ta tag i.

Ingen behöver köpa sin njure

Under den senaste tiden har organhandel fått stor uppmärksamhet i Sveriges Radio P1. Detta är ingen ny fråga utan något som har pågått länge. Varje gång frågan har varit aktuell har jag fått deklarera förbundets ståndpunkt:

Njurförbundet och våra systerorganisationer i andra länder tar starkt avstånd från all kommersiell handel med organ och vi vädjar till alla njursjuka att ha så hög moral att man inte befattar sig med sådan verksamhet.

Rika blir de giriga kirurgerna och de s k donatorerna som säljer sina njurar förblir fattiga. Den som köper sin njure utsätts för stora risker och många som varit utomlands har råkat riktigt illa ut och t o m dött av komplikationerna.

Något som måste påpekas i det här sammanhanget är att de allra flesta som står på väntelistan blir transplanterade förr eller senare och att man måste ha tålamod.

Dessutom går det att leva ett riktigt bra liv med dialys, det finns det många som kan intyga.

Sjukförsäkringen skapar onödigt lidande

"Sjukförsäkringen fungerar" är rubriken på huvudledaren i dagens Göteborgs Posten.
Åsikten grundar sig på att antalet nya sjukskrivningar har ökat med 11 procent. Orsaken till ökningen sägs vara att många av dem som har blivit utförsäkrade av Arbetsförmedlingen blivit bedömda som allt för sjuka för att kunna placeras i arbete. Detta bör enligt min mening istället ses som ett totalt misslyckande för regeringen. Varför har inte Försäkringskassan utrett arbetsförmågan i god tid innan dagen för utförsäkringen närmar sig? Detta är en berättigad fråga.På nyhetsplats i dagens GP kan man även läsa en artikel om en drabbad person som beskriver sin frustration och obehagskänslor varje gång det kommer ett brev från Försäkringskassan. Obehagskänslorna har sin grund i både kränkande bemötande och ifrågasättande.I stället för att tycka att sjukförsäkringen fungerar bra vill jag istället säga att den är byråkratisk och skapar onödigt lidande hos alla dem som är för svårt sjuka för att kunna arbeta.

Sena dialysresor är oacceptabelt

Läser i ett pressklipp hämtat från Trelleborgs Allehanda den 8 januari om att dialyspatienterna har stora problem med sjukresorna till och från dialysmottagningen i Trelleborg.
Jag vet att det som sker i Trelleborg tyvärr inte är unikt, utan att många dialyserande tvingas vänta länge på att få skjuts både till och från dialysen och att de sedan tvingas till långa och tröttande restider på grund av samåkning.
Njurförbundet är mycket tydliga i sina Riktlinjer för god njursjukvård där det fastslås att samåkning får ske om det inte innebär en onödig tidsspillan för den dialyserande. I praktiken får samåkningen inte förlänga resan med mer än 15 minuter enligt förbundes uppfattning.
Att nonchalera dialyspatienterna så som det beskrivs i Trelleborgs Allehanda är inte acceptabelt. Det är faktiskt något som politikerna i Region Skåne kan och måste rätta till.
Dialyspatienter får aldrig jämföras med andra öppenvårdspatienter inom sjukvården. Dialys är en ständigt återkommande behandling 3 - 5 gånger per vecka under hela året och som pågår till livets slut för många njursjuka. Det är dags för politikerna och tjänstemännen inom sjukvården att ta till sig denna information och i sina beslut rätta sig efter detta.

Sjuka ifrågasätts och kränks

Tack vare en framgångsrik läkarvetenskap och många års satsning på jämlik sjukvård kan de flesta svenskar känna sig trygga om de blir allvarligt sjuka. De sjukdomar som man tidigare dog i för inte så länge sedan går idag att bota. Detta är gott och väl. Nu har det insmugit sig andra problem för den som är sjuk och som inte går att relatera till själva sjukdomen. Den nya sjukförsäkringen som skapats av den sparkade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) gör att många sjuka idag är mer oroade för sin och familjens ekonomi än om de kommer att överleva. Exemplen är otaliga av människor som blir ifrågasatta och kränkta av Försäkringskassans handläggare. Det senaste i raden av reformer som skapats av Alliansregeringen är att den behandlande läkaren fr o m 2011 inte längre får uttala sig om patientens arbetsförmåga. Det ska istället handläggarna vid Försäkringskassan göra, tjänstemän som saknar både medicinsk kompetens och personlig kännedom om patienten.
Effekterna av den sjukförsäkringsreform som skapats av Frederik Reinfeldts alliansregering kan jämföras med det som utspelas i Franz Kafkas roman Processen i 1920-talets Tyskland. Tyvärr är det få som inser att detta är en del av verkligheten i Sverige 2011.